Nittonhundra av Alessandro Baricco

Nittonhundra är bara på 75 sidor och är inte som något annat jag hade läst tidigare. Boken är egentligen en pjäs vilket man kan förstå när man läser boken. Detta gör den dock inte sämre som en bok, tvärtom så vart jag positivt överraskad. Jag minns inte exakt vad som fick mig att vilja läsa boken. Det enda jag minns är att det var efter att ha läst en recension på någon bokblogg, tyvärr så minns jag inte vilken bokblogg det var.

Romanen handlar om en man som kallas Nittonhundra, eftersom det var det år han föddes. I seklets början hittades han som spädbarn gömd i en pappkartong på ett ångfartyg. En sjöman på båten tog hand om pojken. Pojken växer upp på fartyget och lever till att bli en pianomästare som spelar för passagerarna, musik som förtrollar och berör sina lyssnare till tårar. Ryktet går att han trots aldrig haft sin fot på fast mark trots att han rest över hela världen i fantasin.

Man sveper igenom berättelsen, berättarspråket är len och drömmande. En magiskt vacker berättelse är en bra beskrivning på boken. Jag rekommenderar varmt denna fina berättelse. Alessandro Baricco har skrivit flera andra böcker, romanen Silke är en av de som jag gärna vill läsa.
Betyg:
Utläst: 2004-07-11

Andra betyg

Betyg: 

Snabbfakta

Orginaltitel: Nittonhundra: Legenden Om Oceanpianisten
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 9789100575540
Antal sidor: 75
Inkommen: Okänd